Visa lite solidaritet

För ett par år sen funderade jag på att starta en namninsamling för att få hit fler japanska band, för att visa att det fortfarande fanns ett intresse. Det rann dock ut i sanden och jag sitter fortfarande, bitter och jävlig över att det inte kommer hit några band. Jag läser tourlistor på tourlistor, alla där Sverige såklart inte finns med.

När visual kei nådde sin topp här i Europa, runt 2005-2007, när även jag själv blev introducerad för genren, kom det en hel del band på besök i Sverige. Just då agerade jag finsmakare och gick inte på några spelningar efter som att det inte var några band som jag lyssnade på (började precis efter det gilla Moi Dix Mois asdfghjkl).

Nu däremot går jag, i princip, på vad som helst bara det är ett band från Japan just för att visa att intresset finns. För dessvärre verkar man inte se banden som enskilda utan det är en klump, en egen genre; Band från Japan, och jag tror och hoppas att om man ser att de få som väl kommer hit drar till sig en del folk så kanske man vågar satsa på att ta hit större aktörer, som Gackt.

Vad jag vet så har ingen större organisation engagerat sig i Japansk musik (visual kei eller inte) sen Gackt spelade på Fryshuset 2011. Dock så har vi den frivilliga organisationen Nyanko Scandal Factory som jobbar livet ur sig för att få hit band och för att få folk att gå på spelningar. Men utan en publik finns inga pengar och utan pengar finns inte heller möjligheten att få banden att komma. Är verkligen intresset dött här? Är det bara 10-åriga Yohio fans som finns kvar?

Är det så här vi vill att Visual Kei och Jrock ska se ut i Sverige? Att Yohio ska vara den som står för genren?

 

 

Det är tillfredsställande att intresset är svalt. Jag uppskattar inte den enfaldiga orientalism som är så vanlig, när intresset för japansk musik är så brett att det omfattar i stort sett vad som helst enkom för dess ursprungsskull, även om det är spya - Gackt t.ex. Som att vara uppspelt över Darin utomlands.

Det stör mig ansenligt, när intresset är högt. Det är bra att inga band som jag bryr mig om kommer hit, ehuru det är äckligt med europeiska fans, och jag ogillar den allmänna uppmärksamheten. Det är t.ex. mycket otrevligt att plötsligt se blåsta femtonåringar tycka någon hit eller dit är väldans het. När så mitt intresse tändes för bijuaru 2004 så var jag tack och lov helt ovetande om den våg av vad vi kan kalla för "vipaner" som svepte över landet runt denna tid. Nu ser man med avsmak dessa vidriga idioter som varenda en skall "flytta till Japan" och gillar precis vilket Japanskt band som helst, även om det låter precis som Svensk popspya.

Det är faktiskt för hans försök att göra Japan till något speciellt som jag ytterligare hyser agg gentemot Yohio. Han tycker att Japan är så fruktansvärt unikt att han är ytterligt oförmögen till ackurat sociologisk kommentar, men ändå utser han sig till en slags ambassadör. Att hans förmåga att uttala japanska är ytterst begränsad blir gemene svensk aldrig varse om.

Så jag vet inte riktigt varför du är så mån om att svenskar skall gilla bijuaru. Fast det förstås, jag gillar inte svenskar särskilt mycket.

Det är bara vämjeliga hemska utslätade b-band som kommer hit och spelar på de mest vämjeliga kongresser (Plunklock, HITT, man skäms), det kan gott vara utan om det är sådant gift.

Nu har jag ingenting alls emot live i sig, men det är just den repulsiva naturen av fandom:et som gör det så väldigt oönskat. Att det dessutom naturligtvis skulle ske på små hak - då de inte kan attrahera större publik än så - gör att man dessutom kommer mycket närmare dessa spyhögar till fans (dessa idioter som gillar vad som helst Japanskt).

Dessutom får man lite ont i magen av att betänka det fasliga kopulerandet som pågår överallt inom scenen. Man vet ju att om de kommer hit så kommer de bara att ligga runt med svenska groupies, och svenskar är ju notoriskt vidriga djur. Så det är för allas bästa att de inte kommer hit och besudlas.

Hjoh, att du lider utav detta syndrom det har jag förstått då jag läst din blogg då och då ett tag. ;p

Populärkultur världen över är i stort sett den samma; det är samma smörja i grund och botten i Japan, Sverige (primärt amerikanskt, med andra ord). Bijuaru är ju bara en liten strömning som utvecklades ur importerad glam-metal från och med 1970-talets sista år, och det är en väldigt liten och försumbar scen som i stort sett inga bryr sig om inom Japan; de flesta band är glada att ha ett femtiotal besökare.

Nu är det ju mycket som är skit i Japan med, och de större strömningarna där som här är samma utslätade Amerikaniserade spya. Det japanska språket har även det förfallit med en vedervärdig anglofiering, där engelska lånord i allt större grad ersätter japansk terminologi. Sexismen är djupt rotad i det konservativa Japanska folksinnet, landets politik är precis som här och världen över fullständigt åt helvete, med ändlös korruption, nationalism, främlingsfientlighet och annat. Den ekonomiska stagnationen som i Japan började under sent 1970-tal medförde att som i resten av den utvecklade världen industrijobb och fasta anställningar kom att minska drastiskt. Den amerikanska Nixonadministrationen, med hjälp av hot om handelsblockad, tvingade Japan att gå med på öppnare handel med USA och minskat statligt stöd till den lokala industrin i landet under tidiga 1980-talet, vilket ledde till ytterligare nedgång. Dessa problem medför att i dag är den Japanska arbetsmarknaden i ett mycket dåligt skick. Det finns här många paralleller med vad vi ser i Sverige och resten av Västeuropa. Ungdomar har inga riktiga framtidsutsikter, många är arbetslösa eller har tillfälliga anställningar utan något hopp om bättre position.

Då det Japanska välfärdssamhället fram till 1970-talet i stort sett var helt organiserat av de större företagen som dominerade ekonomin fullständigt medför den här industriella nedgången och visstidsanställningarnas utbredning att många japaner idag inte har tillgång till socialt understöd och välfärd. Detta ligger till grund för en social otrygghet vilken ges uttryck i korrupt politikers försök att spela in på rädslan hos folket inför den osäkra framtiden. Det hårda trycket på den japanska arbetsmarknaden är samtidigt en bidragande orsak till den demografiska kris som följde när 1970-talets ekonomiska ordning kom till ända: kvinnor tillmättes till sist sin rättfärdiga plats på arbetsmarknaden men föga hänsyn tages till familjeliv, ehuru landets barnafödande dramatiskt fallit. Detta mönster kan man observera i Sverige med, men det är exacerberat i det Japanska sammanhanget av faktumet att den japanska efterkrigstidens välmående år ledde till en längre och större "Baby-boom" än här; jfr. Svenska "fyrtiotalister".

Dessa svåra sociala problem, vilka inte går att lösa inom den rådande ordningens ramar, kommer att öka spänningarna inom landet i framtiden. Den mycket restriktiva invandringspolitiken försäkrar därutöver, att förutom rika västerländska drägg, den enda invandringen är importerad arbetskraft som lever i mycket otillfredsställande förhållanden, ofta boende i billiga baracker uppsatta av de som anställde dem. De höga levnadsomkostnaderna och de hårt nedpressade lönerna gör livet mycket svårt för unga japaner - av denna anledning är det väldigt mycket prostitution och andra desperata aktiviteter som de tvingas in i av ekonomiska orsaker (Host-clubs, bordeller, etc.) Därför är många bandmedlemmar mycket fattiga och beroende av gåvor från fans utöver dåligt betalda arbeten, och i en del mycket otrevliga fall, ligger de med fans för pengar (så kallade "mitsus", eller 'sugarmums', [jfr. 'sugardad/dy'] som det heter på engelska).

De sociala skyddsnätet som raserats har också medfört att hemlösheten ökat dramatiskt. Avregleringar, privatiseringar och social nedrustning har dominerat de korrupt politikernas agenda under de senaste trettiofem åren. I parker och under broar, till och med längs Sumidaflodens allra centralaste bankar, kan man idag hitta tältstäder, pappkartonger med blåa presenningstak, där utslagna lever osedda och nedgångna. Eskapismen präglar den japanska populärkulturen. Framtiden vill man helst inte tänka på.

Det finns här mycket paralleller till kulturen allomstäders i världen, men slutpoängen är den, att hela världen är i stort sett skit, och det lilla som är bra är flyktigt och konstant flyende.