Filmtips: Shoujo Tsubaki

Jag har kollat på en del serier och filmer det senaste halvåret, men inte haft tid att skriva om några =/
När det kommer till serier har jag sett en del dåligt (typiska ungdoms dramor, high school miljö etc, tråkigt :P), så jag tänkte börja med en film som fick mig att smått tappa hakan :3
 

Filmen är ju då såklart Shoujo Tsubaki (少女椿), och är en anime från 1992.Kommer faktiskt inte ihåg hur jag kom i kontakt med den här filmen, men på nåt sätt fick jag tag på titeln och tänkte att jag skulle kolla upp den.
Lite bakgrundsfakta: enligt wikipedia finns det ingen säker källa från vilken historien kommer från, utan den är förmodligen ursprungligen en kamishibai (pappersteater, man berättar samtidigt som man visar bilder). Shoujo Tsubaki är som de flesta animefilmer egentligen en manga (publicerad 1984). Ska den in i en genre är det eroguro.
Historien kretsar kring Midori, vars mamma är väldigt sjuk så hon försöker hjälpa till så gott hon kan genom att sälja blommor. En dag möter hon en man som säger att hon kan kontakta honom om hon någonsin behöver hjälp. När Midori kommer hem den dagen är hennes mamma död, och från henne kryper råttor som börjat äta på hennes inälvor. Hon kontaktar då såklart mannen hon tidigare träffat som driver en cirkus, eller mer av en freakshow. Midori utnyttjas och retas av artisterna, tills en dag när en dvärg som är trollkarl slår cirkusen följe.
 
 
Filmen är endast 52 minuter, men om jag ska vara helt ärlig räckte det. Jag ska inte sticka under stol med att Shoujo Tsubaki har något som jag gillar. På nåt märkligt sätt dras jag till den här typen av knäppa, något äckliga och förvirrande filmer. Det uppenbara är ju ändå bara tråkigt...
Den har verkligen en gammal känsla över sig. Ero guro kommer från 30-talet och jag tycker man kan se tydliga kopplingar till riktigt gammal skräckfilm, speciellt i hela freakshow temat. Den bjuder på ganska motbjudande scener, disformerade kroppar och död. Men som sagt, jag dras lite till det.
Utöver det, var det en till sak som slog mig direkt när jag började se filmen... Jag vet nu vart Dada hämtat inspiration ifrån... 

Whisper of the heart - Mimi o sumaseba

Jag har legat sjuk i en vecka nu, jag öppnade med en vinterkräksjuka och som att det inte var nog åkte jag direkt efter på en förkylning med feber <3
 
asdfghjkl
 
Jag har knappt pluggat, trots att jag har inlämningar och tentor upp till öronen, knappt läst något heller för den delen då jag i princip somnat varje halvtimma. Något jag har gjort är kollat på film och serier :3 (med powernap pauser)
 
För X-antal år sedan var jag på en kompis födelsedagsfest (som ofta resulterade i filmkvällar), och hon den kvällen Miyazakis Whisper of the heart, dock såg jag inte hela och jag kom att tänka på den. Så jag letade upp en bra torrent och så bar det av.
 
Jag har sen tidigare en ganska negativ bild av Miyazakis filmer, förstår inte alls fascinationen för hans eller studio Ghiblis verk (förrutom Eldflugornas grav som är helt fantastisk). Filmerna börjar ofta bra, eller helt okej och se spårar de ur...TOTALT. Dock hade jag fått för mig att Whisper of the heart inte skulle inkludera något övernaturligt hokus pokus som skulle leda till att, well tjejens mamma var någon enorm gudom och farsan en trollkarl (damn you Ponyo för att du tog en sinnessjuk vändning) eller nåt liknande...
Och äntligen hade jag rätt! Whisper of the heart var en enkel, men underhållande och gullig film om ambition, strävan och kärlek.
Kort sammanfattat får man följa Shizuku, som är något av en bokmal, hon fattar tycke för en liten undangömd leksaksaffär och dess ägare som är en äldre man. Shizuku bli väldigt imponerad av den gamla mannens barnbarn som är målinriktad och skicklig på att göra fioler, hon beslutar sig för att också sikta in sig på något så hon börjar skriva en berättelse där huvudkaraktären är en kattleksak den gamla mannen har i sin butik.
 
Filmen har egentligen ingen direkt plott, utan man får helt enkelt följa med en stund i Shizukus liv, se hennes beslut och hur de påverkar hennes framtid. Väldigt gullig och lättillgänglig historia.
Jag blev dessutom väldigt tagen av miljöerna (egentligen inget speciellt), filmen utspelar sig i Tokyo, men jag tycker de verkligen fångat blandningen av storstad och natur som Tokyo ändå har. Tjusigt.
 
Nu vet jag inte om jag vågar hoppas på någon liknande film från Ghibli.... det vore för bra för att vara sant :P
 
 

そして父になる

 
Jag har inte varit på bio på evigheter, (sista gången var Lejonkungen i 3d...), så när jag och en föredetta kursare skulle hitta på nåt att göra i onsdagskväll kändes bio som ett bra alternativ.
Personligen tycker jag filmutbudet varit ganska tråkigt de senaste åren, så när jag läste i DN om Sådan far, sådan son blev jag glatt överraskad. Eftersom att vi båda studerar japanska kändes det även ganska passande.
 
Filmen har hitills fått bra kritik. vilket jag helt förstår, synd bara att den endast visas på två av SFs biografer och att den redan efter dryga två veckor bara har en speltid per dygn :P (känns väldigt typiskt, att folk hellre tar någon löjlig amerikansk, eller svensk för den delen, komedi istället för en film "där man inte förstår vad de säger" -.-')
 
De flesta är nog bekanta med handligen, två familjers barn har blivit förväxlade vid födseln och det får de reda på efter sex år. Så det moraliska dilemmat blir; är blod verkligen tjockare än vatten?
 
Filmen känns väldigt typiskt japansk (om man tittar inom drama genren), stillsam och tyst (lite som svenska draman egentligen), och såklart innehåller den ett stort dilemma där huvudkaraktärerna står mellan moralen och egna känslor, även kallat giri-ninjo (måsten och ens medmänskliga känslor, väldigt vanligt tema i allt från klassisk japansk teater till anime).
Jag tyckte den var väldigt bra, fyllde ut sina dryga två timmar bra. Väldigt sevärd om man gillar filmer i den här genren.
 
 

告白(Confessions, 2010)

Gott nytt år and all that crap XD
 
Anyway, häromkvällen tittade jag på en intressant, och något märklig, japansk film vid namn Kokuhaku (confessions) från 2010.
Kommer inte ihåg hur jag hittade den men det stod att det var en thriller och handlingen lät intressant så jag tänkte att det skadar ju inte att ladda ner och kolla in :P
 
Filmen börjar med att lärarinnan Yuko Moriguchi delar ut mjölkförpackningar till sin klass och förespråkar hur viktigt det är att dricka mjölk när man är i tidig tonår, samtidigt som alla elever pratar och skrattar och förmodligen inte hör ett dugg av vad hon säger. Tills hon påpekar att hon ska sluta på skolan. Från det börjar hon berätta om sin man som är HIV positiv och deras gemensamma dotter som dessvärre dog för en tid sen, vid skolan.
Yuko berättar om hennes familjeliv och hur dottern dog, och att hon vet att två av eleverna i klassrummet är ansvariga till dotterns död. Från den punkten drar historien vidare.
 
Det kändes inte bara som en väldigt annorlunda introduktion utan jag kände ett stort frågetecken över hur filmen skulle fortsätta då Yuko ständigt poängterade att eleverna var mindreåriga och därför inte kan straffas, inte ens för mord. Men Kokuhaku använde sina dryga 100 minuter väl. Man fick se historien från diverse involverade personers perspektiv, och den hade även en udda visuell stil och blandade lättsamhet med väldigt seriösa moment skickligt.
 
Inte en film som jag skulle köpa, men helt klart sevärd.
 
 

DMC - Detroit Metal City

Igårkväll tittade jag på den relativt populära filmen Detroit Metal City. Jag var ganska negativ till den från början men  fick mig trots allt ett par skratt. Man får följa Soichi Negishi som flyttar från landsbygden för att läsa vid ett universitet i Tokyo, med baktanken att slå igenom som musiker. Han älskar popmusik och vill helst av allt göra musik som ger folk drömmar, och använder sitt egna citat No Music, No Dream som motto. Efter skoltiden ser hans liv helt annorlunda ut. Han är nu ledaren Krauser i metalbandet Detroit Metal City och sjunger om våldtäkter och mord istället för kärlek.När Soichi en dag möter en gammal klasskamrat som han är kär i försöker han bryta upp med bandet en gång för alla, men hamnar snart i ett dilemma. Ger han ändå inte sina fans drömmar, om även något groteska?
 
När jag såg Soichi, eller killen som spelar honom, kändes han väldigt bekant, han var väldigt lik huvudrollsinnehavaren i Norwegian Wood. Efter lite googlande såg jag att det var Kenichi Matsuyama som spelar Soichi, det vill säga L från Death Note och en av bandmedlemarna i filmen Nana!
 
 

Lady Snowblood

Jag gillar Kill Bill filmerna mycket, och fick veta av en kompis att en av Tarantinos inspiration till dem var den japanska filmen Lady Snowblood (修羅雪姫, Shurayukihime). Handligen och även sättet att filma och presentera karaktärer har klara drag av Kill Bill. Den handlar om Yuki, vars mamma födde henne enbart för att få hämnas på de fyra personer som mördade hennes man (och vad jag förstod även hennes son). För att vara gjord 1973 kändes den ganska modern. Huvudrollsinnehavaren Meiko Kaji sjunger även låten Shura no Hana i Lady Snowblood. Hon blev tydligen ganska populär igen efter att Kill Bill haft premiär då låten man hör spelas i slutet av vol 1, Urami Bushi, är Meikos. Om man gillar enka är hon värd att kolla upp, filmen också, särskilt om man gillar Kill Bill.
 
 

シルク姫

シルク姫のブログへようこそ,Välkommen till min blogg, Silk Hime. Här skriver jag om mitt brinnande intresse, Japan. Jag är en fanatiker när det kommer till mina favoritband, här får du läsa om mina senaste köp, bristande översättningar och musikrekommendationer.

RSS 2.0