I-アイ-
Igår var (som möjligen väl bekant) spelningen med I-ai- i Haninge (Lakeside).
Duon (som startade som en trio) är ganska nya, bildades 2011 och har därför vare sig särskilt många beundrare eller låtar i bagaget, men förhoppningsvis kommer denna lilla europaturné löna sig?
I helhet tycker jag Crystallize är ett svagare album, men de framförde både Mona Lisa och DEEP SEA som är två av mina absoluta favoriter.
Spelningen började en aning svag med en rad lugna låtar, men det tog de igen, rejält, senare med bland annat Yukis sololåtar.
Sorgligt nog finns ingen av dessa låtar släppta vare sig på skiva eller som digital fil. Yuki framförde dem med största koncentration och jag insåg att mitt fokus låg mycket på att granska hur fokuserad han var och hur snabbt hans fingrar flöt över gitarren. Låtarna kändes som en blandning av SUGIZO och you från Janne Da Arcs solo.
Efter spelningen var det tid för signering för alla som köpte något. Den här gången var Nyanko schyssta nog att låta alla skivköpare även få ta en bild med I-ai- (som synes är min kamera inte den bästa men jag är ändå glad över min suddiga bild vid signeringen :P).
....
Det var det positiva med spelningen, men nu ska jag gå över till bitch-mode:
1. Som "vuxen" tycker jag att det är sorgligt att se att spelningarna hålls i ungdomsgårdar. Dels är det synd om banden, de skulle förmodligen kunna dra fler om de fick chans att spela på till exempel klubbar i city miljö, och dels är det synd om mig och alla andra som inte är 14 år :P Det var länge sen jag kännt mig så gammal och mal placé.
2. Ljudet var helt åt helvete och en stund in i spelningen fick gå åt att försöka fixa ljudet på ena mikrofonen.
3. Igen, synd om bandet som spelar på en FRITIDSGÅRD UTE I HANDEN!! för typ 60 pers varav 50% är 15 (och för att inte glömma de ÄNNU yngre).
Något som fascinerar mig är detta nya fenomen jag sett både på denna spelning och på Plunklocks, att en viss del av de som som kommer endast verkar gå för att se de svenska "VK-inspirerade" banden... Och det roliga är att kidsen ändå verkar vara "Japan-fantaster"....men de vill se de svenska banden??? *väldigt förvirrad*
Jag hoppas...och önskar, att den japanska musikscenen flyttar tillbaks ut igen till större klubbarna när den kommer på besök.
Efter alla svenska spelningar känner jag att jag behöver en stor dos livemusik när jag åker tillbaks till Japan x_x
Fotografering var tillåten under de två första låtarna, men min kamera är så dålig inomhus att jag gav upp efter ett tag...
DESOLATION BEAUTY
Idag fick jag äntligen Horas nya skiva DESOLATION BEAUTY!
Jag har bara hunnit lyssna på den en gång, men hittills låter det som vanlig Hora standard. Inte jättebra, men inte dålig.
Två intressanta saker att lägga märke till är att Hora vävt in pianomelodin från Distorted World i NOT HUMAN. Det är bara pianomelodin som stämmer, för övrigt följer NOT HUMAN Horas nu hårdare sound. Den är också mycket snabbare. För det andra påminner NEW MEMORIEZ om L.E.M. Undra om Hora fått slut på idéer eller om han bara vill förnya gamla favoriter? (är det medvetet ett z på slutet av memories tro???)
Jag köpte även de två fotosetten, som i själva verket är vykort :P Kändes lite konstigt men baksidan har plats för frimärke och rutor för postnummer... dock är papperskvalitén inte gjord för att skickas, bilderna är väldigt tunna så jag vill inte veta hur disformerad Hora skulle se ut om jag faktiskt skulle skicka iväg ett av dem.
Jag vet att Hora står sina katter nära, som vanligt är tacken till dem och så en lista med alla R.I.P, gulligt.
Pride of Mind
Många som gillar Klahas era av Malice Mizer lyssnar också på hans solo som släpptes när Malice Mizer gått i graven, MEN det är dessvärre inte lika många som lyssnar på det band Klaha var med i innan Malice Mizer. Pride of Mind. Jag vill påstå att det är i detta synthband Klaha är som bäst.
Dessvärre släppte de bara två demokassetter och ett album (Systems of Romance), innan Klaha försvann första gången för att sen bli Malice Mizers sångare.
Men det var inte riktigt slutet för bandet, 1996 (ett år efter att Systems of Romance släppts), kommer ytterligare ett demokassett med ingen mindre än Dada från Velvet Eden på sång. Detta, såklart, innan både Velvet Eden och E-typ.
Sen tog det verkligen slut.
Till en början var jag lite negativt inställd till Pride of Mind, jag var ju så van vid Klaha i Malice Mizer, men ju mer jag lyssnade på dem insåg jag hur bra de faktiskt är.
En favoritlåt är The sky was blue (My supreme love), jag vet inte riktigt hur jag vill beskriva den men riktigt bra är den <3
JpopAsia Music Awards 2013
Nu är det dags att göra sin röst hörd!
JpopAsia har en omröstning över 2013 bästa Jpop och Jrock. Logga enkelt in med facebook eller twitter för att lägga din röst (eller både och!) http://www.jpopasia.com/awards/jrock/
Omröstningen är igång fram tills 18 januari.
Jag är lite besviken att Kaya inte fick vara med i fler kategorier ._. (BÄSTA SINGEL MED TABOO TEX!!)
告白(Confessions, 2010)
Gott nytt år and all that crap XD
Anyway, häromkvällen tittade jag på en intressant, och något märklig, japansk film vid namn Kokuhaku (confessions) från 2010.
Kommer inte ihåg hur jag hittade den men det stod att det var en thriller och handlingen lät intressant så jag tänkte att det skadar ju inte att ladda ner och kolla in :P
Filmen börjar med att lärarinnan Yuko Moriguchi delar ut mjölkförpackningar till sin klass och förespråkar hur viktigt det är att dricka mjölk när man är i tidig tonår, samtidigt som alla elever pratar och skrattar och förmodligen inte hör ett dugg av vad hon säger. Tills hon påpekar att hon ska sluta på skolan. Från det börjar hon berätta om sin man som är HIV positiv och deras gemensamma dotter som dessvärre dog för en tid sen, vid skolan.
Yuko berättar om hennes familjeliv och hur dottern dog, och att hon vet att två av eleverna i klassrummet är ansvariga till dotterns död. Från den punkten drar historien vidare.
Det kändes inte bara som en väldigt annorlunda introduktion utan jag kände ett stort frågetecken över hur filmen skulle fortsätta då Yuko ständigt poängterade att eleverna var mindreåriga och därför inte kan straffas, inte ens för mord. Men Kokuhaku använde sina dryga 100 minuter väl. Man fick se historien från diverse involverade personers perspektiv, och den hade även en udda visuell stil och blandade lättsamhet med väldigt seriösa moment skickligt.
Inte en film som jag skulle köpa, men helt klart sevärd.
