Jag skulle inte vilja säga att jag lyssnat på visual kei och japansk musik länge, jag kom i kontakt med det första året på gymnasiet, det vill säga 2007. Jag och en kompis var helt insnöade i Japan, tv-spel, manga, anime, det mesta och hon hade börjat lyssna på några av de större banden som Dir En Grey och Alice Nine, vilket väckte min nyfikenhet. Det som först slog mig var hur otroligt vackra alla var! De banden jag kom i kontakt med, medlemarna såg ut som karaktärer från ett spel, så perfekta och söta. Så jag testade med Alice Nine, och det var väl inte helt lyckat. Jag var förälskad i deras image men musiken var helt enkelt bara medelmåttig. Ett annat rock band i mängden. Men eftersom att jag nu sett hur japanska band kunde se ut var jag bara tvungen att hitta något jag gillade, jag älskade ju deras populärkultur då måste jag ju också lyssna på något av banden!

Jag letade vidare och hamnade på wikipedia som gjort en lista över de flesta Visual Kei banden och jag skuggade igenom, tänkte att jag testar det band med snyggast namn. Har bandet ett fint namn måste ju musiken vara bra (det är ju trots allt en fråga om smak, både musiken och vad man döper bandet till). Där var dem. Velvet Eden. Men de hade ingen wiki sida så jag bar namnet med mig och kollade vidare.

Helt ärligt hittade jag inte så mycket, så jag bestämde mig för att ge Alice Nine en till chans och googlade Alice Nine Download och hamnade av en slump på en väldigt sparsmakad sida med ungefär 2 mp3 filer av vardera band. Där var de! Velvet Eden med Sad Mask och Sute Neko, vilken tur jag hade, det var nog ändå meningen att jag skulle få höra det här bandet. Jag klickar på Sute Neko och jag kommer aldrig glömma när jag hör den för första gången. Det kan låta hur nördigt som helst men det var fan som när en religiös person finner gud! Jag har inte sett det här bandet, men jag älskar vad jag hör. Musiken är så underbar och rösten är så fylld med känsla och sorg. Jag älskar vad jag hör! Klickar mig vidare till Sad Mask och det är så bra att jag tror jag kommer falla av stolen. Vid den här tiden hade jag ingen dator hemma så jag satt och förde olaga nerladdning på biblioteken X'D Sute Neko och Sad Mask hamnar på min mp3 och jag lyssnar på låtarna om och om igen i dagar. Eftersom att jag har för vana att bli en sån nörd i allt jag gillar så blev Velvet Eden min totala värld (och är fortfarande), så jag börjar googla och kommer ihåg hur jag hittar bilden av Dada med ett dockhuvud (omslaget till Kumo no Sujo/Kajuen) och tänker att sångaren är ju man...och oftast brukar inte band vara uppblandade tjejer och killar så den där bilden måste tillhöra nåt annat. Men så småningom hamnar jag på den fansida som alla hamnar på om man googlar Velvet Eden;

http://www.lerman.biz/asagao/velvet_eden.htm (dock när den fortfarande hade sin gamla svarta bakgrund) och inser att det här bandet är inte som Alice Nine, de ser inte ut som killar alls, iallafall inte sångaren. Min bild av Dada när jag bara hört honom var i stil med Kyo från Dir en Grey X'D Gissa om jag blev förvånad när jag ser Street of Alice omslag.

Med tiden hittar jag 4shared och där finns ett urval av låtar, nästan alla från Street of Alice och jag kommer ihåg att jag blev lite besviken på titelspåret men jag fortsätter leta och hittar Ningyou Shoukan och då lyssnade jag nästan helt uteslutet på Velvet Eden. Allt handlade om Velvet Eden, jag lyssnar och laddar ner nytt, hittar nya bilder och nya communities som talar om dem, jag ritar Dada överallt eller hans händer och så hittar jag cdjapan och köper äntligen Street of Alice. På den här tiden hade jag inte så mycket pengar så jag satt sa till mig själv att om jag får godkänt på nästa prov i naturvetenskap A får jag köpa skivan, jag blev godkänd, köpte skivan och sen vakade jag över brevinkastet som om det gällde mitt liv X'D

Anledningen till att jag köpte Street of Alice först var pågrund av Sad Mask och jag lyssnade på min skiva i månader, den fick inte lämna min cdspelare.

På nåt vis var den här dyrkan och letandet av Velvet Eden väldigt berusande och jag tror inte jag kommer kunna känna så igen. Det var nåt speciellt med att sitta på biblioteket (under tidspress) och leta efter så mycket material som möjligt. Att det inte fanns så många videor på youtube, knappt några bilder eller information. Det är otroligt hur vanligt Visual Kei har blivit och lätt tillgängligt. På bara nåt år kunde man hitta alla Velvet Edens låtar och videor. Trots att jag kände stor sorg av att inte bandet var aktivt och att det i stora drag var omöjligt för mig att se Dada och Kalm igen, eller att få alla band och artiklar så gillade jag det. Jag är väl lite av en självplågare antar jag för min kärlek för Velvet Eden var helt klart mer brinnande för 4 år sedan. Jag älskar dem fortfarande, köper allt jag kommer över och lyssnar ofta på dem men i och med Dada's comeback så har det blivit lite avsvalnat.

Jag blev överlycklig när jag såg Vivienne Sato's inlägg om Dada 2010. Äntligen kommer han tillbaks. Jag var så hypad inför hans återkomst, jag vakade över myspace för att få se deras profil och se med egna ögon om det skulle bli ett nytt Velvet Eden eller helt nytt projekt.

Dagen kom då jag satt efter en lektion i grafisk design och deras Myspace öppnade. Jag lyssnade med tårar i ögonen på de 3 demolåtar de laddat upp; Witch on Flames, Tsuki Kumo Nocturne och Tragic Puppet Show. Det var inte gamla Velvet Eden, men det var Dada, jag hade inte kunnat varit gladare. Nu var ju saken den att Velvet Eden inte längre var speciellt och unikt, de hade hundratals följare av folk jag dömde ut som mindre värda fans och nya medlemmar jag inte gillade. Jag såg hur Dada skrev kommentarer till folk som nyss börjat lyssna på dem medans han total ignorerade mitt födelsedagskort jag gjort till honom, jag fick ett tack från Aci en vecka senare. Hur själviskt detta än låter så fick det mig att tappa lusten. Mitt liv hade kretsat kring Dada i år och han total ignorerade mig. Jag var inget värd i hans ögon för han visste inte ens att jag existerade.

Idag har min kärlek till Velvet Eden avsvalnat, särskilt efter alla barnsliga uppror Dada haft, kanske jag bara projicerade en dröm med hjälp av honom. Jag lever fortfarande för musiken, för inget kan få mig att koppla bort verkligheten som dessa underbara män, inget kan inspirera mig som dem, men jag inser att jag inte kan lägga hela mitt liv i deras händer. De är inte mer än människor och jag är inte särskilt mycket mer för dem än ett annat av deras fans, spelar ingen roll om jag betalar tusentals kronor för dem, nu fokuserar jag mer på vad de betyder för mig. Det är ju trots allt vad det handlar om =)